Vem tillhör rymden?

I rymdkonventionen från 1967 (Treaty on Principles Governing the Activities of States in the Exploration and Use of Outer Space, including the Moon and Other Celestial Bodies) rymden har definierats som mänsklighetens gemensamma arv, men vad innebär detta i praktiken? Rymdjurist Jenni Tapio, som arbetar vid Europeiska rymdorganisationen (ESA) och undersöker rymdrätten vid Helsingfors universitet, belyser sina egna etiska synpunkter på rymdrätten.
 

Vad fick dig att intressera dig för rymdrätten?

Jenni Tapio: Jag har alltid fascinerats av internationell rätt och jag har redan varit intresserad av teknologijuridik som studerande. Inom rymdjuridiken sammanfaller dessa intressen på ett bra sätt och ämnet förde mig genast med sig. Efter att ha arbetat länge med teknologijuridik, var jag intresserad av rymdjuridik och arbetade med rymdfrågor vid en advokatbyrå när jag fick veta att arbets- och näringsministeriet (ANM) just höll på att inleda beredningen av den nationella rymdlagstiftningen. Jag kontaktade arbets- och näringsministeriet och fick delta i arbetsgruppens arbete.
 

FN:s rymdkonvention, som trädde i kraft 1967, är fortfarande det viktigaste dokumentet som reglerar rymdverksamheten. I vilken kontext uppstod avtalet?

Rymdkonventionen skapades i en atmosfär präglad av utvecklingshopp och samarbetsvilja. I slutet av 1960-talet rådde en stark framtidsro – man litade på att den teknik som utvecklas i snabb takt förr eller senare skulle leda till samhällsomvälvande framsteg. Detta jämställdes med ett starkt engagemang för internationellt samarbete och öppet informationsutbyte, genom vilka man trodde att negativa utvecklingstrender kunde undvikas.
 

I vilken omfattning reglerar rymdfördraget rymdverksamheten?

Rymdkonventionen är ett principbaserat avtal – tidpunkten för dess födelse präglades av osäkerhet om i vilken riktning rymdverksamheten skulle utvecklas och avtalet ingicks i ljuset av den bästa informationen vid den tidpunkten. Fördragstexten lämnar mycket rum för tolkning och frågetecken, såsom: dokumentet definierar hela mänsklighetens rymdverksamhet som en nyttotagare. Men vad denna princip förpliktar rymdaktörerna till på konkret nivå lämnar rum för tolkning.
 

Under årtiondenas lopp har rymdens omvärld förändrats genomgripande – hur väl motsvarar avtalet kraven i den nuvarande omvärlden?

Redan när avtalet ingicks visste man att man var beredd på att rymden förr eller senare kommer att intressera också kommersiella aktörer. I förväg fastställs det i rymdkonventionen att privata aktörers verksamhet i sista hand ska skötas av den stat till vilken de kan anslutas. Detta ansvar har man strävat efter att genomföra genom tillståndsplikt för rymdverksamhet. Till exempel i Finland beviljar arbets- och näringsministeriet tillstånd för och övervakar den finländska rymdverksamheten.
 

Är det i ljuset av den nuvarande lagstiftningen möjligt att äga himlakroppar — har till exempel flaggor som vajar på månen någon juridisk betydelse?

Utgångspunkten är att det inte finns några äganderätter i rymden – ingen enskild aktör kan äga himlakroppar, och inte heller stater kan åtminstone genom att sätta upp flaggan förklara områden under sin egen jurisdiktion.
 

Hur ser situationen ut för de resurser som används i yttre rymden – vem tillhör dem?

Brytningen, användningen och utnyttjandet av rymdresurser har planerats sedan 1960-talet, men planerna har ännu inte konkretiserats i dessa avseenden. På 1970-talet förhandlade FN om ett så kallat ”månavtal”, vars syfte är att komma överens om en modell för utnyttjande av resurser. Avtalet utmanar uppfattningen om rymden som en så kallad ”ny vild väst” som kan utnyttjas enligt principen ”first come, first serve”. Månavtalet har dock inte ratificerats i någon större utsträckning, och regleringen baserar sig på principerna i rymdkonventionen. Den arbetsgrupp som inledde sitt arbete i COPUOS juridiska underkommitté 2021 och vars inrättande också Finland främjade strävar efter att nå gemensamma ståndpunkter mellan medlemsstaterna inom detta tema.
 

Vad bör rymdlagstiftningen beakta för att vara så rättvis som möjligt?

Rymdlagstiftningens primära syfte är inte att reglera själva rymden – däremot styr den människans verksamhet i rymden. Ett av målen för ansvarsfull rymdverksamhet bör vara att omloppsbanorna förblir användbara i generationsöverskridande level. I själva verket anser jag att Finlands rymdlagstiftning är mycket progressiv; lagen förpliktar rymdaktörerna att beakta verksamhetens konsekvenser också för atmosfären och rymdmiljön – rymdaktörerna ska ha en plan för att undvika rymdskrot från satelliter.
 

Hittills vet vi bara mycket lite om rymden. Hur återspeglas detta i rymdlagstiftningen?

I rymdlagstiftningen konkretiseras hur mänskligheten förhåller sig till okänd reglering och okänd över huvud taget. Beredningen av rymdlagstiftningen utgår oundvikligen från en antroposentrisk, dvs. människocentrerad, utgångspunkt; vårt sätt att strukturera vår omgivning har utformats under vissa omständigheter. Hur kan detta tillämpas radikalt på olika förhållanden? Rymdlagstiftningen utmanar oss att fundera över hur mänskligheten förhåller sig till stora frågor om legitimiteten och principerna i vår verksamhet i andra miljöer.